Komersens ruttna stank
Roman av Leif Linder
Kapitel 1 - Butiksrånet


Det öronbedövande ljudet av ett pistolskott fick Anna att chockat titta bort mot den mystiske mannen vid kassan. Han rafsade åt sig de pengar han kom över, samt några paket cigarretter och flydde sedan ut ur matbutiken inför åsynen av det skräckslagna unga kvinnliga butiksbiträdet.
Anna lämnade sina vardagliga tankar och tittade chockat ner mot sin lilla ettåriga dotter, som väckts ur sin sömn när hon låg och sov i barnvagnen. Det hela gick mycket snabbt och först en kort stund efter det att rånaren försvunnit ut ur dörröppningen kunde Anna helt assimilera vad som hade hänt. Med växande oro blickade hon åter ner i barnvagnen, där dottern gråtande tittade tillbaka på henne. Flickan hade reagerat med rädsla av det höga ljudet från pistolen. Till sin stora fasa upptäckte Anna att kulan, som troligtvis varit avsedd som ett skrämselskott, av misstag hade träffat barnvagnen. På höger sida om barnets huvud syntes klart och tydligt märket av ett kulhål.
Efter den skräckfyllda upptäckten drabbades Anna av stark ångest.
”Det var ungefär fem centimeters marginal från att kulan hade träffat Emma”, konstaterade hon tyst för sig själv.
Hela situationen hade till en början känts overklig för Anna, men som nu upplevdes väldigt påtaglig.
Hon mindes plötsligt hur det nyss bränt till i huden på den övre delen av hennes högra lår och Anna konstaterade att kulan även åstadkommit ett hål i den nyinköpta kappan hon bar.
Kulan hade först vidrört ytlagren av hennes lår, gjort en smal reva i hennes jeans och skapat ett några millimeter djupt avlångt sår som blödde lätt, innan den fortsatt i riktning mot Emma.
Efter detta konstaterande fylldes Anna av en svårhanterlig skräck, som gränsade till panik. Hon ville bara fly. Fly från butiken, fly från gatorna som låg väntande utanför, fly från Stockholm, fly, fly, fly...
Hon ställde ner matkorgen och lämnade kvar den på butiksgolvet. Till ljudet av polissirener tog hon sig tillsammans med Emma i barnvagnen mödosamt ur affären och ut på gatan.
Anna kände sig knäsvag. Barnvagnen upplevdes med ens märkbart tung, tyngre än den någonsin känts förut. Tvärs över gatan upptäckte hon ett kafé som i en hast blev hennes tillflykt och hon tog sig dit med ansträngda steg. Hon passerade med möda in genom den trånga dörröppningen, parkerade barnvagnen vid närmsta tomma bord och slog sig sedan ner på stolen. Hon tittade i barnvagnen och till sin stora lycka upptäckte hon att Emma åter hade somnat. Anna skakade i hela kroppen, vilket var en reaktion på det chocktillstånd hon befann sig i. Hon blev sittande kvar, som paralyserad, fylld av en overklighetskänsla.
Efter att ha sett sig runt omkring i den glest besökta lokalen upptäckte hon till sin stora tillfredsställelse att endast ett fåtal andra kafébesökare fanns där. Efter några minuter började hennes andning återgå till ett mera lugnt tillstånd igen och den värsta akuta chocken långsamt lägga sig.
En ung kvinna som arbetade på kaféet undrade om Anna ville beställa något. Anna bad om en kopp te som serverades till henne efter en kort stund. Teet var skållhett. Anna valde först att blåsa på koppens innehåll, för att därefter smutta lite försiktigt på det. Hon blev sittande kvar som i dvala. Hjärnan kändes bedövad och hon försökte samla tankarna. En kraftlöshet smög sig på henne och gjorde henne oförmögen till handling.
Utanför fönstret, snett över gatan vid matbutiken, såg Anna polisbilarna. De hade anlänt till affären och en massa nyfikna människor hade samlats där. Hon kände sig trygg därinne i värmen och beslutade sig för att sitta kvar en stund till och samla kraft för att sedan ta sig hem igen.

Instinktivt och oplanerat hade bilden av Lisa dykt upp i Bobs medvetande, när han kommit utanför butiken med rånarbytet och hört ljudet från polisbilarnas sirener.
”Jag tar mig snabbast möjligt hem till henne och gömmer mig där tills allt lugnat ner sig”, hade tankarna formulerat sig i huvudet på honom.
Bob hade tur när han springande och andfådd äntligen nådde fram till det bostadshus där han mindes att hon bodde. Porten framför honom öppnades av en jäktad man som snabbt klev ut mot en väntande taxi. Bob såg sin chans att ta sig förbi det hinder som portkoden innebar och lyckades fånga porten innan den smällde igen.
Förvirrat sökte han efter hennes namn Lisa Larsson på tavlan över lägenhetsinnehavarna nere vid entrén utan att finna det.
”Få se nu”, tänkte han. ”Om jag minns rätt bor hon två trappor upp.”
Han gick fram till hissen. På dörren hängde en skyllt som det stod UR FUNKTION på.
Han valde att ta trapporna istället och kom upp på plan två. Först granskade han den dörr där han mindes att hon bodde, sedan de andra lägenhetsdörrarna på samma plan, men utan resultat. Ingenstans fann han hennes namn.
”Var det kanske på plan tre hon bodde? … eller på våningsplan fyra?…”, hade han sedan tänkt.
Han sökte bland namnen på dörrarna i samma riktning som han gick, samtidigt som han tog sig allt högre upp bland våningsplanen.
När Bob hade passerat det översta våningsplanet upptäckte han att trappan fortsatte ytterligare en bit upp. I slutet av den delen av trappan möttes han av en dörr som stod på glänt och som ledde in till lägenheternas vindskontor. Han tog sin tillflykt dit och stängde dörren efter sig. Eftersom dörren kunde öppnas inifrån utan nyckel, fanns det ingen risk för honom att bli inlåst.
Väl därinne hade han först slängt några blickar runt bland de saker som lägenhetsinnehavarna förvarade där, för att se om det fanns något användbart. Bob avbröt hastigt sina planer, efter det att han fått syn på ett fönster i den andra änden av vindsplanet.
På golvet framför fönstret låg en död liten fågel som han passerade förbi utan att röra vid den.
Han var snabbt framme vid sin nyupptäckta utkiksplats. Platsen utgjorde det perfekta gömstället med god överblick över området utanför och där han kunde ligga lågt tillsvidare.
Därifrån beskådade han likt publiken på en kriminalfilm hur poliserna sökte i kvarteren efter honom till fots och från bilarna.

Tommy gick rastlös omkring i lägenheten och väntade på att Anna och Emma skulle komma hem.
”Kommer de inte snart!”, tänkte han högt för sig själv och besvärades märkbart av sin otålighet. ”Jag måste hinna iväg och träffa Susanna innan hennes flyg till USA avgår. Hon måste få med sig låtmaterialet som jag har sammanställt åt henne.”
Susanna var en ung kvinna som han lärt känna för lite mer än två år sedan. De hade vid den tidpunkten ett kort förhållande som pågick under sommaren och början av hösten. Strax efter deras separation hade hon blivit känd som sångerska och var nu en efterfrågad artist i Sverige och övriga Norden. Nyligen hade bandet skrivit ett kontrakt med ett amerikanskt bolag som ville lansera dem utomlands. Tommys roll var att förse henne och det övriga bandet med låtmaterial, nu med engelsk text istället för svensk.
Han blev alltmer stressad av sin väntan på att Anna skulle komma tillbaka från affären. För att skingra sin oro och för att få tiden att gå satte han på teven. På skärmen visades en amerikansk video från MTV. Den innehöll halvnakna afroamerikanska kvinnor som gjorde samlagsrörelser framför en välklädd afroamerikansk man som mimade till musiken. Han gav ett arrogant intryck, medan kvinnorna såg undergivna ut. Närbilder visades på smycken och andra statusprylar som han bar. Bildsekvenserna bytte av varandra i ett snabbt tempo med olika bildperspektiv, miljöer och situationer. Människorna i videon skiftade utstyrsel och andra attiraljer. Den exklusiva nya bilen som mannen klev in i blänkte i lacken och videon fortsatte att framhäva hur exklusivt omgiven han var av lyx, lyx och åter lyx...
Tommy bytte kanal. Efter att ha zappat runt en kort stund mellan olika teveprogram fick en nyhetssändning honom att stanna upp. Bilderna som visades var hämtade från ett butiksrån nära kvarteren på Söder där han bodde. ABC hade snabbt varit på plats och gjort ett reportage som nu visades i rutan.
”Det uppges att rånaren besköt en moder och hennes lilla barn inne i livsmedelsaffären i samband med rånet”, meddelade reportern allvarsamt.
Tommy hajade först till under inslaget, lite chockad, men avfärdade sedan den för honom mindre sannolika tanken som dök upp. Det kunde med minimal sannolikhet ha varit hans sambo Anna och deras dotter Emma som reportern hade pratat om. Söder var stort konstaterade han och där fanns många mödrar som hade små barn. Han lugnade sig och beslutade sig för att inte tro det värsta.
Den manliga nyhetsuppläsaren gick vidare bland inrikesnyheterna.
”Den trettioårige internen Bo Pettersson, även känd under smeknamnet Bob, lyckades tidigare idag fly från en bevakad permission”, informerade han. ”Under denna permission, som var Petterssons första sedan han påbörjat sitt långa fängelsestraff, lyckades han lura samtliga medföljande vakter genom att springa ifrån dem. Han har två människors liv på sitt samvete och anses av polisen som mycket farlig. Allmänheten varnas.”
De visade ett foto på Bobs ansikte.
”Han är atletiskt byggd efter flitigt gymtränande i fängelset och tros vara narkotikapåverkad av amfetamin”, fortsatte nyhetsuppläsaren i samma inslag.
Tommy kände igen mannen på fotot. En bekant från det förflutna hade utmärkt sig på ett negativt sätt igen. Han drog en djup suck och mindes Bo Pettersson som en nära vän innan dennes liv börjat få en negativ trend med droger, våld och kriminalitet.
”Nu till utrikesnyheterna”, sa den kvinnliga nyhetsuppläsaren som bytt plats med sin manliga kollega.
Efter att ha rapporterat från olika delar av världen om konflikter och katastrofer och andra liknande händelser, stannade hon upp en kort stund som för att smälta all den dystra informationen och samla ny kraft.
Hon fortsatte därefter:
”Nästa nyhet handlar om USA och den välkände affärsmannen John Smiths plötsliga bortgång. En av världens rikaste män har hastigt avlidit av skadorna från terrorgruppen ’Kill All Americans’ senaste attentat. Det skedde under morgonen svensk tid. Alla passagerarna hade just gått ombord och planet skulle till att starta när en sprängladdning utlöstes. Läkarna gjorde allt de kunde för att rädda livet på John Smith, men de var till slut tvungna att ge upp. Den ende arvingen är den blott trettiotvåårige sonen Mark Smith, som nu får ärva hela sin fars förmögenhet och överta hans företagsimperium. Den första affären som Mark gjorde så fort nyheten nått honom var att köpa skivbolaget Independent Records. Smith junior meddelade att rollen som skivbolagsdirektör är en dröm som nu gått i uppfyllelse och han deklarerade samtidigt ett namnbyte till Money Records. Mark uppger samtidigt att skivbolaget och det övriga företagsimperiet skall drivas på samma sätt som förut, det vill säga i sin fars anda.”
Telefonen ringde.
”Hej det är Susanna”, sa rösten från andra sidan av luren. ”Har du demoskivan med musiken och texterna klara?”
”Javisst, jag har fixat allt”, svarade Tommy. ”När och var ska vi ses?”
”Det skulle ha skett idag som du vet, så att materialet hade kommit med på flygresan som skulle ha ägt rum ikväll”, fortsatte Susanna. ”Men det har blivit ändrade planer. Resan har blivit framflyttad några veckor. Skivbolaget har bytt både namn och ägare.”
”Jag hörde en nyhet på teve nyligen”, avbröt Tommy. ”Det handlade om ett skivbolagsköp.”
”Om du menar Mark Smith och hans arv efter sin far så överensstämmer det bra”, sa Susanna.
”Ja, just det”, svarade Tommy.
”Enligt vår kontakt på Independent Records är Money Records minst lika entusiastiska som de själva var till att fortsätta med projektet”, sa Susanna.
”Bra”, sa Tommy.
”Vore fint om vi kunde ses snarast”, uppgav Susanna. ”Jag är nyfiken på materialet. Ikväll är helt okej för mig.”
”För mig är imorgon bättre”, meddelade Tommy. ”Min sambo har inte dykt upp ännu. Det gör mig lite orolig.”
”Jag kan komma till dig”, sa Susanna. ”Det finns många mysiga kaféer nere vid Bergsunds Strand och kvarteren däromkring. Vad säger du om en fika när vi ses. Vi har ju inte setts på över två år. Det borde vara på tiden.”
Han blev lite överraskad av hennes initiativ.
”Hon har rätt”, konstaterade han sedan tyst för sig själv. ”De har fått en välbehövlig distans till varandra nu.”
Han intalade sig själv om att det hela skulle löpa smidigt. Efter deras separation hade de enbart hållit kontakt via brev eller telefon. Självklart hade han sett henne framträda på teve med bandet flera gånger, men det var inte samma sak som att träffa henne på riktigt.
”Du får bestämma tid”, sa hon och avbröt därmed den tystnad som hade uppstått. ”Jag har inget inprickat de närmaste veckorna tack vare den försenade resan till USA.”
”Okej, vi ses i morgon under dagtid”, svarade Tommy. ”Vad sägs om klockan tolv utanför pressbyrån vid Hornstulls tunnelbanestation.”
”Helt okej”, replikerade Susanna. ”Vi ses imorgon. Hej så länge.”
Hon lade på.
Tommy stod tankfull kvar med luren i handen innan han kom på att lägga ner den på sin plats igen. Det kändes både spännande och skrämmande att träffa henne igen. De smärtsamma känslorna från deras separation kom för en kort stund åter upp till ytan. Hans tankar avbröts av att det ringde på dörren.

På stapplande steg hade Anna tagit sig den sista biten hem, ställt in barnvagnen med Emma i hissen och tryckt på knappen som fört dem de efterlängtade två trapporna upp. Med darrande hand hade hon sedan tryckt pekfingret mot ringklockan. Dörren öppnades inifrån. Anna möttes av Tommy som läste av det inre kaos som avspeglade sig i hennes ansikte och kroppsspråk. När deras blickar möttes kom hennes tårar. Den värsta chocken började nu släppa och hon såg åter med full tydlighet framför sig vad som hade varit nära att hända.
I det uppjagade tillstånd som Anna befann sig i, gjorde hon ett tappert försök att förklara för Tommy vad som hade utspelat sig i matbutiken.
Han avbröt henne.
”Jag vet vad som hände” sa han. ”Det var ett reportage på teve om händelsen.”
Han omfamnade henne och hon tryckte sin kropp tätt intill hans.
Anna lugnade sig något och slog sig ner på en stol i köket.
Tommy fylldes av ilska mot rånaren som varit upphovet till den dramatiska händelsen. När ilskan lagt sig tog oron över. Han omfamnade henne åter med insikten om att både sin sambo och dotter hade varit potentiella offer. De kunde ha blivit allvarligt skadade eller till och med dödade. Det var som om han med sin omfamning ville förvissa sig om att hon fortfarande levde och verkligen fanns där.
När Annas flöde av tårar avstannat fylldes rummet av tystnad. En stämning av allvar bredde ut sig och en gemensam känsla av maktlöshet gentemot ödet infann sig, vilken de kände sig osäkra på hur de skulle förhålla sig till.
Tommy tog sig an maten. Han lagade till en enklare pastarätt för att spara tid. De åt under tystnad. På ytan syntes Anna lugn. Inuti henne var det fortfarande kaos och tankarna slog upp likt eldslågor dansande i en lägereld.
”Den här staden har blivit rena rama vilda västern”, utbrast Anna. ”Jag vill inte bo kvar här längre. Det händer så mycket destruktivt och det blir bara värre och värre.”
Det hon sa gjorde honom dyster tillmods. Tommy var född och uppvuxen i Stockholm. Han hade bott där hela sitt liv och ville inte ge upp staden. Där fann han sin storstadsromantik, inspirationen till sin poesi, sina texter och låtar. Hon fick honom att känna sig som kaptenen på Titanic. Skulle skutan sjunka hade han inga planer på att lämna skeppet. Han var beredd att gå under med det.
I slutet av deras måltid bredde en pinsam tystnad ut sig mellan dem. Intuitivt kände han en förväntan på sig, om att han skulle komma med en egen åsikt i frågan.
”Det finns vapen och kriminalitet även på små orter”, invände Tommy. ”Ingen plats är förskonad. Sverige är inte det trygga folkhemmet längre.”
”Jag läste nyligen att kriminaliteten och våldsbrotten är mycket mera omfattande i storstäderna”, fortsatte Anna. ”Sannolikheten för att bli brottsoffer är mycket större om du bor i en storstad. Människorna där lever i en mer onaturlig och stressande miljö, vilket föder ökad aggressivitet, antalet missbrukare ökar även och fler psykiskt sjuka skapas...”
”Du överdriver”, svarade Tommy betänksamt.
Anna tystnade. Hon kände sig trött och lämnade platsen där hon satt i köket och gick in i sovrummet för att vila sig. Tommy lyfte försiktigt upp Emma, gick i riktning mot sovrummet och lade sedan ned henne i barnsängen som stod bredvid bädden där Anna låg.
Han dröjde sig kvar och studerade de båda en stund. Anna somnade medan han iakttog henne och efter ytterligare en stund sov även Emma. Han lämnade rummet och gick tillbaka till köket.
Återigen drabbades Tommy av rastlöshet. Han zappade mellan tevekanalerna, utan att ha någon varaktig ro att följa något program en längre stund.
Han stängde av teven och gick in på sitt arbetsrum. Där tog Tommy upp gitarren och spelade en ackordsföljd till en ny sång som han slipat på under gårdagen, men lade sedan ner instrumentet igen efter en kort stund. Alla känslorna runt dagens negativa händelse gjorde honom splittrad och han hade svårigheter med att fokusera på nuet.
En kvällstidning ringde och undrade om mamman med barnet som bevittnat rånet bodde där och om de fick komma och göra ett reportage i sådana fall. Tommy svarade att det inte bodde någon kvinna där med barn för att slippa belasta sina nära anhöriga mer denna dag. De hade råkat ut för nog med stress och behövde vila.

Bob tittade ut över Reimersholme, den lilla grannön till Långholmen. Mälarvattnet som skilde ön från Bergsunds Strand låg stilla som i vila. Från utkiksplatsen högst uppe i den fastighet som han tidigare samma dygn hade tagit sin tillflykt till, i samband med det butiksrån han då begick, hade han observerat hur kvarteren nedanför rutinmässigt hade genomsökts av en polispatrull på jakt efter honom. Han befann sig fortfarande kvar på vindsplanet till fastigheten. Gatorna låg nu öde och folktomma. Någon enstaka person kunde då och då dyka upp därnere, för att ta sig med raska steg i riktning till eller från den lilla bro som skiljde ön ifrån fastlandet.
Mot all förmodan hos det ansvariga polisbefälet hade Bob hållit sig kvar i närområdet. Efter Bobs impulsiva och dåligt planerade rån tidigare samma dag hade ambitionen att få tillbaka honom bakom lås och bom ökat betydligt hos lagens män. Bob hade med raska steg skyndat sig ut ur mataffären och springande tagit sin tillflykt till närbelägna Reimersholme. Väl framme vid den lilla ön hade han sökt upp adressen till missbrukaren Lisa Larsson, en stamkund som han sålt illegala droger till innan han åkte in i fängelset.
Nu i efterskott insåg Bob att han borde ha valt en bättre plats för rånet, där han inte riskerade att bli igenkänd, men tålamod och eftertanke var en bristvara för honom denna dag.
I sitt påtända tillstånd under rånets gång var han helt fokuserad på att skaffa pengar och att allt skulle gå så enkelt och snabbt som möjligt. Nu efteråt, när amfetaminet som han handlat på krita tidigare samma dag börjat avta i styrka, sjönk hans mod i samma takt.
Det hade börjat skymma ute och i brist på annan sysselsättning lät han bilderna fortsätta att poppa upp ur sitt minne.
Efter en stund återvände hans tankar till nuet igen. Amfetaminets verkan hade släppt och gett plats för nojor och panisk rädsla. Bob var helt säker på att polisen låg på lur där ute i sena kvällen för att döda honom. De skulle kallblodigt skjuta honom och sedan placera pistolen han bar på i hans hand. Sedan skulle de i bästa kåranda hålla ihop och tillsammans ljuga om att det var i självförsvar. Han var övertygad om att de såg honom som ett hopplöst fall, ett avskum, en samhällsparasit som man kunde utrota med gott samvete.
Bob stod och vägde för och emot om han skulle lämna kvar pistolen, eftersom han inte hade några skott kvar att tillgå. Han hade förbrukat den sista kulan i samband med rånet. Han beslutade sig ändå för att behålla skjutvapnet och använda det som en attrapp i sin flykt undan rättvisan.

Det hade mörknat. Utanför fönstret syntes fortfarande inga poliser. Det fick Bob att åter känna sig lugn. Han blev medveten om att han var hungrig och att den förlamande rädslan för lagens väktare hade släppt. Försiktigt öppnade han dörren ut från vindsplanet. Bob kände lukten av matos och insåg samtidigt att han inte hade ätit på väldigt länge.
Sniffande gick han trapporna ner för att försöka lokalisera doften av mat till någon av lägenheterna. Till sin stora besvikelse misslyckades han med det. Kvällen började bli sen och de flesta av lägenhetsinnehavarna hade förmodligen redan ätit middag långt tidigare.
Han ringde på några dörrar på måfå för att försöka få information om Lisa, men ingen öppnade. Han nådde ner till plan två igen. Varför stod inte hennes namn längre på den lägenhetsdörr som han mindes brukade leda honom in till hennes bostad? Hade hon flyttat? Levde hon?
Försiktigt kände han på handtaget och upptäckte att dörren var låst.
”Vem där!”, hörde han rösten från en äldre kvinna ropa inifrån lägenheten genom den stängda dörren.
”Mitt namn är Bo”, svarade Bob. ”Jag söker Lisa Larsson. Hon brukade bo här.”
”Jag har dåliga nyheter”, svarade kvinnan. ”Hon blev utesluten ur bostadsrättsföreningen. Hon misskötte sig. Styrelsen berättade att hon hade narkotikaproblem.”
”Var finns hon nu?”, frågade Bob desperat. ”Lever hon fortfarande?”
”Vet inte!”, utropade kvinnan. ”Jag har redan berättat det lilla jag vet.”
”Okej”, sa Bob. ”Du har inte lust att bjuda mig på mat? Jag är så förfärligt hungrig”.
”Nej”, svarade kvinnan argsint. ”Försvinner du inte härifrån på direkten så ringer jag till polisen.”
Bob lämnade våningsplan två utan något ytterligare ord. Polisen var de han allra minst ville träffa i detta ögonblick.

Utanför porten var det lugnt och stilla. Den svaga vind som under dagen satt trädens grenar i rörelse hade avstannat helt och gått i vila. Gatlyktorna lyste upp i mörkret och det var relativt milt i luften.
”Tommy”, tänkte Bob. ”Varför inte pröva med att ringa på hos honom.”
Till sin förtret upptäckte Bob att han hade glömt kvar sin jacka på vinden. Han kände på porten, ryckte i den, men den var låst och gick inte att öppna. Desperat prövade han på måfå några koder, men hade ingen framgång. Överkroppen täcktes endast av en kortärmad t-shirt som lyste med sin vita färg i det sena kvällsmörkret. Den skapade en markerad kontrast till de välanvända och lätt slitna blå jeansen han bar. Utomhusluften började kännas kylig för Bob i den tunna t-shirt som han bar.
Han tog sig i riktning mot Bergsunds Strand via den bro som ledde över från Reimersholme.
När Bob kom fram till porten var den låst och försedd med portkod. Han upptäckte att det lyste i en av lägenheterna som låg på bottenplanet och att ett av fönstren stod på glänt.
”Hallå!”, ropade Bob. ”Kan du släppa in mig genom porten?”
En medelålders man öppnade fönstret och tittade ut.
”Kan du släppa in mig”, bad Bob. ”Jag skall hälsa på en kompis på två trappor. Tommy… Tommy Lindberg… han bor här.”
Den medelålders mannen såg skeptiskt på Bob.
”Tommy Lindberg bodde här!”, utropade han sedan. ”Det är länge sedan han flyttade. Vad jag minns av det han sa så var det till en betydligt större lägenhet än den etta han hade här.”
”Vart flyttade han?”, undrade Bob otåligt.
”Vet inte”, svarade mannen och stängde fönstret.
Bob var just på väg att be om något att äta, men svalde orden när mannen försvann bakom det stängda fönstret.
Bob beslutade sig för att leta upp någon kvällsöppen restaurang. Det skulle innebära risker, kanske skulle han bli upptäckt, men hungern drev honom. Bob öppnade plastkassen som han bar med sig från rånet och tittade ner i den. Han hade inte tagit sig tid att räkna pengarna, men såg att det räckte till de utgifter som hans närmaste planer innebar. I kassen låg även några cigarrettpaket som också utgjorde en del av rånarbytet. Han tog upp ett av dessa och tog ut en cigarrett.
”Tändstickor!”, utbrast han lågmält. ”Jag har inga tändstickor.”
Han började promenera mot en liten restaurang som han visste låg i närheten för att se om den var öppen. Det började kännas småkyligt ute för Bob, som saknade sin jacka till skydd på överkroppen.
När han traskade i riktning mot restaurangen upptäckte han en ung kvinna promenera ensam långt framför honom.
”Kanske har hon tändstickor”, tänkte han.
Han ökade takten för att hinna i kapp henne, innan hon kanske hann försvinna in i någon port i närheten.
Plötsligt dök det upp en annan man alldeles bakom henne. Han hade stått och lurpassat i mörkret. Med snabba steg var mannen snart ikapp kvinnan och tog ett grepp om henne. Hon började skrika på hjälp. Bob, som stannat till, såg när mannen släpade in den skrikande kvinnan i ett litet grönområde nere vid vattnet. Han brottade ner henne på marken och började slita av hennes kläder.
Han, Bob den kriminelle kallhamrade kåkfararen på rymmen, kände plötsligt empati för den utsatta flickan. Hans egen reaktion förvånade honom. Hade den andra vändan på det hårdbevakade fängelset förändrat honom? Det var hans första dag i frihet sedan han greps för ungefär två år sedan. Var det de många samtalen med fängelseprästen om etik och moral, i dennes försök att nöta in innebörden av dessa begrepp i hans medvetande, som förändrat honom? Eller var det konsultationerna med fängelsets psykolog, vilken ställt frågor om hans uppväxt och barndom? Eller var det de alltför långa och ensamma passen han tillbringat i isoleringscellen som lett till eftertanke? Var det att han blivit några år äldre och därmed lugnare och klokare? Eller var det svårigheterna med att komma åt droger i den välbevakade fängelsebunkern som därigenom gav mer tid för nyktert begrundande av livet och dess mening?
Bob reagerade instinktivt och rörde sig i riktning mot det pågående våldtäktsförsöket. I de kriminella kretsar han rörde sig i fanns även där regler. Råna banker och matbutiker var okej. Detsamma var det med att sälja droger, illegala vapen och anabola steroider. I dessa kretsar var det också acceptabelt att byta sexuella tjänster med kvinnor i utbyte mot olika slags droger. Men våldtäkter föll utanför den tänjda gräns som han som yrkeskriminell satt upp för sig själv.
Han tog sig snabbt fram till platsen. Våldtäktsmannen var kortväxt och atletiskt byggd. Han skrek åt den unga kvinnan att inte göra motstånd.
Mannen hade just lyckats få av flickan hennes jeans och var på väg att knäppa upp sina egna byxor, samtidigt som han med den andra handen och sin kroppstyngd tryckte ner henne mot marken. Han blev aggressiv av hennes motstånd och höjde sin högra knytnäve till ett slag mot kvinnan.
Bob hann precis fram och fick tag i mannens handled med sin vänstra hand och hindrade därmed slaget. Bob höjde pistolen med den högra handen och slog kolven kraftfullt mot mannens nacke så att denne skrek av smärta. Den överrumplade mannen avbröt genast våldtäktsförsöket och tittade skrämt in i pistolmynningen och därefter på Bobs skräckinjagande yttre. Våldtäktsmannen betraktade det rakade huvudet med flera ärr som lyste från hjässan i lampskenet, de tatuerade muskulösa armarna som var resultatet av de ändlösa timmarna Bob tillbringat i fängelsets gym och den vilda aggressiva blicken. Den tuffa fängelsemiljön hade format Bob till en överlevare och förgörare, en som kunde vara riktigt skoningslös när de instinkterna triggades.
Slaget från pistolkolven hade bedövat våldtäktsmannens högra sida av överkroppen. Nedre delen av nacken värkte, skulderbladet och armen saknade helt känsel. När mannen försökte resa på sig och fly riktade Bob en kraftig spark som tog alldeles under revbenen och satte motståndaren helt ur spel. Han låg som förlamad och bad om nåd.
Bob riktade en hård spark mot underlivet på förövaren och därefter en kraftfull spark i magen, men stannade sedan upp misshandeln.
Insikten om att han redan hade två mäns liv på sitt samvete blev med ens väldigt påtaglig för honom och att om någon viktig fysisk funktion hos mannen skulle bli riktigt trasig av misshandeln skulle han troligtvis bli Bobs tredje dödsoffer.
Bob kände sig förvirrad över sig själv. Om han varit den person som han var tiden före sitt andra fängelsestraff hade han med största sannolikhet mekaniskt och instinktivt fortsatt misshandeln och orsakat sitt offer betydligt grövre skador. De inre blödningar som därigenom uppstått, hade kanske bragt mannen om livet eller med stor sannolikhet gett honom men för livet.
Bob tittade på den skrämda kvinnan som fått på sig jeansen igen.
”Vad heter du?”, frågade han.
”S-a-n-n-a!”, fick hon fram med en viss ansträngning.
När hon även fått på sig skorna igen utbrast han:
”Nu har du chansen Sanna. Han är din. Du får gärna slå honom sönder och samman. Märk honom för livet. Passa på. Ge igen ordentligt. Hämnas. Mosa honom med dina hårda skosulor. Det skulle jag ha gjort i din situation.”
”Jag vill bara hem så fort som möjligt”, sa den unga kvinnan.
Hon såg trött och chockad ut.
”Kan du följa mig till porten?”, frågade hon sedan. ”Jag känner mig rädd.”
Bob tittade på flickan som var i tjugoårsåldern. Hon var kort, slank och såg bra ut.
Hon hade frågat HONOM, kåkfararen Bob, som manipulerat en massa unga kvinnor och använt dem på ett själviskt sätt för sina egna syften, om han ville vara hennes beskyddare under färden till hemmets trygga vrå. Plötsligt befann han sig i rollen av den goda kraften, vilket kändes ovant och förvirrande för honom.
De lämnade den misshandlade mannen bakom sig. Han låg länge kvar på platsen i en framåtböjd fosterställning, plågad av den fysiska smärta som mötet med Bob hade inneburit, men kunde senare med möda och av egen kraft ta sig från platsen.

Sanna bodde inte långt därifrån. De promenerade den korta biten, sida vid sida, utan att säga någonting till varandra. Bobs tankar gled mer och mer över till att tänka på att skaffa nytt amfetamin och på det cigarrettpaket som han nyss öppnat, samt på att få mat i magen.
De kom fram till hennes port. Han började även tänka på att ha sex tillsammans med den unga kvinnan, något han varit utsvulten med under interneringen, men insåg sedan olämpligheten i det efter den traumatiska händelse hon nyss hade varit med om.
Han följde med henne in. Hon hade inte mycket av mat hemma att bjuda honom på i sin trånga etta och visade tydligt att hon ville bli lämnad ifred fortast möjligt. Några smörgåsar och en kopp kaffe var vad som fanns tillgängligt. Bob åt med god aptit. Hon tackade för hjälpen och tog fram en liten ask tändstickor som han fick med sig.
Bob försvann ut i natten för att köpa droger. Han visste var han skulle leta.

 

 
Köp boken till ett pris av 149 kr ink moms!